this.is.war
tomma ansikten som inte riktigt betyder någonting. alls. de stirrar bara rakt framför sig som att de väntar på något bra. något life changing. jag vill mest skrika och slå och det finns inget sånt era jävla idioter. inte på riktigt. inte för er.
därför vill jag bara stå där i publikhavet och skrika. gråta. och tro på något som faktist finns. på något som är så sjukt jävla bra och på någon som tror på mig. på oss. kämpa mot min klaustrofobi för det här är värt att inte kunna andas. för på något sätt kan jag andas för första gången på så jävla länge.
det spelar ingen roll om det är en man med rosa tuppkam eller en med platåskor, stripigt svart hår och två olika färger på ögonen. eller en annan man som gör konstiga rörelser och liksom hackar sig fram på scen. som står där med blank blick som ändå är så jävla ren. det spelar ingen roll. bara jag får stå där. och känna att jag är delaktig i något så jävla fint och bra.
låt mig bara få stå där.
fint, som vanligt.
