sleep tight dad
en man är alldeles vit i ansiktet och jag kan inte hjälpa att tycka synd om honom. han har ett stort ärr i pannan och en bekymmersrynka mellan ögonen. han försvinner och jag ställer mig vid fönstret.
där ute är det mörkt och småregnigt och huden knottras lite när jag tänker på det.
en hög byggnad sträcker sig upp till himlen och fan vad jag hatar sjukhus.
sjukhus ligger långt upp på obehags-listan, miss hur jag tittade ut ur samma jävla fönster i en vecka, och allt var så dött.
jag tycker inte om sjukthus heller. för man är (nästan) aldrig där för en bra anledning, det är alltid någon som dör eller blir sjuk och det luktar så konstigt. obekvämt rent.
sv. jag älskar dem, de är från indiska och jag brukar nog använda dem som byxor/tights när jag känner mig enfärgad trpkigt svart
jag ogillar sjukhus så jag vet inte vad. jag vet inte riktigt vad som gör mig så rädd och får mig att känna sånt obehag. men jag tror det är för att man aldrig vet vad som hända skall. och jag gillar din bild (och blogg).
Det knyter sig i magen men är hjälp så vackert du berättar.
(AG är min dotter.)
åh, så fint du skriver åh!
det skrämmer mig när jag väl förstår att det är så det verkligen är. och vet du vad? du är vacker om någon. igen.
ja, sjukhus är absolut inge vidare. fy
jag har sagt det förr, men ditt ansikte är väldigt vackert
Du är otroligt fin.
