om trasiga stämmor och män med olikfärgade ögon
jag kommer ihåg att jag satt i mitt rum och lyssnade på den skivan om och om igen. rös när de finaste textremsorna kom. de jag förstod. nynnade alltid på min favorit låt innan jag skulle sova. jag var liten. så jävla liten. ritade mina flickor med alltid lika svarta ögon. målade mina naglar svarta för första gången och allt jag ville ha var ett nitbälte. jag satte upp bilder på henne överallt i mitt rum. kunde alla låtar uttantill. förutom en. för den gick så snabbt. jag ville inte vara line. jag ville vara avril lavigne. japp det är sant. mina allra första idol var avril lavigne. om man bortser från markoolio såklart.
sen blev jag kompis med en himla fin filur. jag tror jag gick i sjuan. hon förstod mig. sa att jag skulle lyssna på en till en början jävligt läskig snubbe. han hade olika ögonfärger och hår på halva huvudet. sjöng om saker jag inte förstod och svor en jävla massa. jag var som mest mörk då tror jag. jag satt fortfarande i mitt rum och ritade. jag fick äntligen mitt nitbälte och blängde på alla som kunde blängas på.
spelade honom på högsta volym nästan alltjämt. morsan undrade varför jag inte kunde stänga av någon jävla gång. aldrig. det var självklart för mig. lika självklart som att andas.
jag hade blivit tipsad om marilyn manson. eller ja, brian warner som han egentligen heter. året var 2007 och jag såg honom live på hovet i stockholm. jag var i extas. kommer knappt ihåg någonting från konserten. bara mest att jag rös i hela kroppen när jag hörde hans rassliga röst där framme på scen. tog min väns hand (samma vän som tipsade mig om honom) och skrek.
sen blev jag vän med världens finaste. vi satt i hennes rum och hon satte på lite bakgrundsmusik. varför inte tänkte jag. gick hem och sökte på spotify. helt plötsligt kunde jag en hel låt och mer därtill. det visade sig att jag skulle spendera många kvällar med den där snubben.
jag satt på en bildlektion och tänkte fylla vårat tråkiga klassrum med lite ljud. mina fingrar knappade in thåström och jag insåg att han är något mer än bara musik. musik är något mer än bara musik.
jag och min fina åkte upp till stockholm. köade i mångamånga minusgrader och sen kom vi in. längst fram vid stängslet. han kom in på scen. gjorde konstiga rörelser med fingrarna och lär sådär trasig som han alltid gör. jag sjöng med även fast jag inte kunde alla låtar ännu. jag har nog aldrig rysit så mycket då. jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig ville därifrån. att jag ville lyssna till hans trasiga stämma livet ut.
åhhhh. tack söte! lånade dom idag så vet inte ännu. bok numero ett verkar iallafall bra. ((:
"musik är något mer än bara musik" ; det kan inte bli mer sant än så! Fantastiskt, helt enkelt fantastiskt!
Tack. Och detsamma. Detsamma som fan.
sv: Tack!!
Och jag måste erkänna att jag också lyssnade på avril lavigne när jag var liten... Och Thåström är grym.
Sådär.
Du är underbar!
tänk vad konstigt att Avril Lavigne var min första idol också.
(Vackraste vän! Så fint du skriver, det känns hela vägen in i själen. Ibland när vi fikar brukar jag be dig skriva vackert i mitt block istället för att använda ord. Jag fnissar, ler, gråter, skrattar och känner att detta är precis varför vi är änglasystrar. Fast jag tycker om att kalla det för att vara besläktade själar. Någon gång ska jag berätta varför, men inte ikväll, ikväll ska jag berätta om pojken jag var kär i när jag var 12 och som jag såg häromdagen och han fick fortfarande mitt hjärta att banka. Första kärlekar är så hemskt fina. Det börjar visst bli mörkt så jag korkar upp en flaska vin, tänder några ljus och ber dig berätta om din första kärlek och vad du skulle göra om du såg honom i barndomskvarteret.)
wow. de tre musikerna har varit "stora" i mitt liv allihop. Kanske inte så mycket Manson, mer nightwish och within temptation för min del.
men ändå! känslan!
thåström är som ett eget lite mörker att omfamna i mörkret..åtminstone för mig. och på scen är han ren lycka.
