because in the city of life she cant wait

här hemma är allt likadant. samma gamla facebook statusar. samma gamla bikinibilder på brudar som drar in magen och alltid envisas med att överredigera så de blir alldeles orange'a. har aldrig förstått mig på sånt. varför skulle man vilja vara orange? jag trivs som snövit jag.
drar igång lite thåström istället. på måndag börjar jag sommarskola och dör hellre än att gå dit.

sitter i en hemtrevlig liten lägenhet i norrköping just nu. har precis återhämtat mig från min hiskliga magvärk som tycks hemsöka mig allt oftare nu för tiden. här har det regnat hela kvällen just as i like it. det är något befriande med regn. imorgon ska jag äta god lasagne och gå på promenader.

sen vill jag passa på och tacka för era alltid lika fina kommentarer. seriöst. de gör min dag. tackotackotack söta rara.

.. påväg ner till emmaboda. men istället är jag fast här. om drygt 4månader är jag 18. herrejävlar. 4 månader är ju faktist ingenting.

allt försvinner in i ett vitt sken. jag hör leonardo di caprio säga "your not real". (inception som kan varit en av de grymmaste filmerna jag sett i hela mitt 17åriga liv) går på mörka gator som i nuläget gömmer en våldtäktsman. man är inte säker någonstans längre. plockar med mig blad från buskar hela vägen hem.

och jag vet att jag tjatar. men snubben är ett geni. det måste ni hålla med om.

och imorrn far jag till norrköping. nu ska jag äntligen köpa mina bruna converse som jag längtat efter.

men här har ni en variant iallafall.

skriv något fint? vad som hellst. jag vill veta mer om er.

skit



och jag är någonstans däremellan.

från och med nu slutar jag att bry mig.

upptäckte plötsligt hur sjukt jävla utseendefixerad världen är. get a life.

(reprisbild)

nu vill jag ha höst och något nytt. jag tror jag behöver det.

jag har haft tre stora musikaliska upplevelser i mitt liv. eller vad jag nu ska kalla dom.

jag kommer ihåg att jag satt i mitt rum och lyssnade på den skivan om och om igen. rös när de finaste textremsorna kom. de jag förstod. nynnade alltid på min favorit låt innan jag skulle sova. jag var liten. så jävla liten. ritade mina flickor med alltid lika svarta ögon. målade mina naglar svarta för första gången och allt jag ville ha var ett nitbälte. jag satte upp bilder på henne överallt i mitt rum. kunde alla låtar uttantill. förutom en. för den gick så snabbt. jag ville inte vara line. jag ville vara avril lavigne. japp det är sant. mina allra första idol var avril lavigne. om man bortser från markoolio såklart.

sen blev jag kompis med en himla fin filur. jag tror jag gick i sjuan. hon förstod mig. sa att jag skulle lyssna på en till en början jävligt läskig snubbe. han hade olika ögonfärger och hår på halva huvudet. sjöng om saker jag inte förstod och svor en jävla massa. jag var som mest mörk då tror jag. jag satt fortfarande i mitt rum och ritade. jag fick äntligen mitt nitbälte och blängde på alla som kunde blängas på.
spelade honom på högsta volym nästan alltjämt. morsan undrade varför jag inte kunde stänga av någon jävla gång. aldrig. det var självklart för mig. lika självklart som att andas.
jag hade blivit tipsad om marilyn manson. eller ja, brian warner som han egentligen heter. året var 2007 och jag såg honom live på hovet i stockholm. jag var i extas. kommer knappt ihåg någonting från konserten. bara mest att jag rös i hela kroppen när jag hörde hans rassliga röst där framme på scen. tog min väns hand (samma vän som tipsade mig om honom) och skrek.

sen blev jag vän med världens finaste. vi satt i hennes rum och hon satte på lite bakgrundsmusik. varför inte tänkte jag. gick hem och sökte på spotify. helt plötsligt kunde jag en hel låt och mer därtill. det visade sig att jag skulle spendera många kvällar med den där snubben.
jag satt på en bildlektion och tänkte fylla vårat tråkiga klassrum med lite ljud. mina fingrar knappade in thåström och jag insåg att han är något mer än bara musik. musik är något mer än bara musik.
jag och min fina åkte upp till stockholm. köade i mångamånga minusgrader och sen kom vi in. längst fram vid stängslet. han kom in på scen. gjorde konstiga rörelser med fingrarna och lär sådär trasig som han alltid gör. jag sjöng med även fast jag inte kunde alla låtar ännu. jag har nog aldrig rysit så mycket då. jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig ville därifrån. att jag ville lyssna till hans trasiga stämma livet ut.

justin vernon. som vanligt. vad skulle jag göra utan den där snubben. huvudvärk som aldrig tycks ge sig. klump i magen o fittigt internet. aja. vad gör det om hundra år.

och sluta säga att det är fint. det är fan inte fint.

"16884.) I want to get knocked up by Justin Vernon (“Bon Iver”)." true. so true.

och jag älskar att planera våran flykt till nederländerna som måste ske innan vi gått ut trean iallafall. jag har bestämt såhär lite i förväg att vi ska spela det här i min framtida lite skabbiga hippiebil medans vi kör på oändliga lantvägar.

undrar vad i helvete jag skulle göra utan dig.

jag är förövrigt vän med kristian anttila på facebook. sen att han har 1960 vänner är en annan femma. jag är speciell. he..he

"min familj och tonfisktacos familjen ska ut på göta kanal och tänkte om du ville hänga med."

"btw jag har hamburgare hemma"

"men jag har bestämt att fika med tjejerna i klassen. fast jag vill hellre vara med dig så jag kan nog hitta på något. puss"

"bra hjärtat. hur mår du?<3"

"ha picknik med line i någon fin park. samling 15.00 vid kronhallen<3" (jag älskar att skriva små hemliga meddelanden i mina vänners almanackor)

försvinn från mitt huvud.

jag är nog mer av en höst människa. jag vill kunna lulla omkring i min stora mössa. till hösten ska jag färga håret svart också. eller ja mörkt.
sommaren är inte min grej. jag känner mig mest manlig i mina stora t-shirtar och jeans shorts. inte alls sådär modefin som alla andra bloggare är. fast det vill jag ju inte heller för den delen. jag trivs ju faktist så.
i höst ska jag stappla omkring i min döda stad med ipod ljud i öronen. täcka huvudet med min gula hängiga mössa och en stor tjocktröja, mina gamla trasiga svarta tygskor och 20den strumpbyxor. jag klarade -21 grader i mina tygskor. det är legen.. wait for it.. dary!

JAG DÖR

var förövrigt en av de konstigaste och bästa filmerna jag sett.

vi kom fram. det regnade lite. vi fick fika, som vi skulle få många gånger till. grillade lite senare. rodde lite, såg en säl. två gånger dessutom, häftig känsla. badade som aldrig förr. sen somnade jag med ett leende på läpparna.





började dagen med en springtur. och sen dopp i havet direkt efter det. så.jävla.skönt. ägg och mackor till frukost. spelade kort med en skön mormor.
äta godis och prata framtid o sånt stort medans solen går ner.
bada näck mitt i natten bara för att vi kunde.



kissa mitt i natten och springa tillbaka till vårat lilla hus för att spela kort. traska omkring i skogen medans solen sakta försvinner. skriva i en gästbok att här är det fint medans ett får står och stirrar lite konstigt på mig.



jag har världens bästa vän.



och nu såhär på kvällskvisten sitter jag själv igen. känns trasigt och konstigt.

nu åker jag till en ö med s för att andas frisk luft i några dagar.
hejdo vi ses

och igår satt vi på den där uppfarten igen. det var mörkt för att vara en sommarkväll och småsmå regndroppar föll på våra ben. vi var jävligt slitna där på uppfarten. pratade om sånt jag aldrig enns tänkt tanken att berätta för någon. inte någon alls i helahela världen.
jag skulle kunna sitta där jämt. hela tiden. så länge jag sitter där med dig.
jag somnade med vetskapen att jag har världens. absolut. bästa vän.



föresten så har jag skaffat mig en änglasyster på avstånd. himla fin är hon.
titta själva får ni se.

mina twilight fingrar kliar och ikväll ska jag finally se eclipse. med mina fina. det kan nästan inte bli bättre.

så jävla rolig så jag tror jag dör!

fgdmkslgjmfsdgmkdgoöikofd

visste ni att jag haft en änglasyster en gång i tiden? jo det är sant. hon kom från göteborg och hade jämt prinsesskrona på sitt svarta ruffshår.
vi kom fram till att vi skulle nog vara systrar hela livet. föralltid. föralltid kan vara för en jävligt kort tid ibland.

en gång spenderade jag flera timmar inne på en skoltoalett för hennes hjärta hade gått i kras. mitt hjärta har nog aldrig värkt så mycket som då.
hon fick låna min favorit tröja att torka tårarna med och den blev alldeles svart av hennes änglatårar. men det gjorde inte så mycket. jag fick tillbaka den tvättad och ren efter några veckor. efter det sågs vi aldrig mer.

men det gör nog inte så mycket. jag trivs. det känns som jag

det här passerar jag på min väg till jobbet vrje morgon. ett helt hav av lin(av mig he-he torr gubbhumor) som är helt okej att blicka ut på varje dag. imorrn är dock min sista arbetsdag så nu jävlar ska jag sova på morgonkvistarna!


en vilsen fjäril som jag blev bundis med. insåg just att jag glömde släppa ut den från det bastuvarma rummet. hm.